Kan ju inte säga att jag var så värst glad över vad pappa hade och säga till mig,varför skulle vi ens flytta?fast jag hade inget o förlora på att flytta hade ingenting speciellt i denna staden ändån så inga vänner ingen släkt,så varför stanna kvar?Men ändån ville inte flytta härifrån byta skola byta allt inget kommer vara som de är,de gör mig ganska rädd faktiskt. Att inget kommer bli sig likt,att pappa kommer vara upptagen dag in och dag ut.Såklart är jag glad över att han äntligen fått de jobb han har letat efter i snart 1,5 år.

- ''Kommer du sakna de?''

hörde jag en bekant röst säga,de var min storebror som jag inte hade sett på flera år

-'' Ja,litegran ''

jag sprang för att krama honom men han var borta.Sen kom jag på att han inte fanns längre,att han gick bort i en brand för mindre än 6 år sen.

-''Sa du något?'' hörde jag pappa ropa

-''Nej..bara...hittar inte några lådor''

-''Vänster om dig'' sa han och log

-'' åh...tack''

Vi packade enda tills solnedgången så pappa sa att de fick vara nog och att jag fick gå o lägga mig,så de gjorde jag men hela natten hörde jag hur han packade.Han ville härifrån så fort som möjligt.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vaknade upp till en mycket glad pappa som satt enda in i ansiktet på mig.

-''Godmorgon gumman,vi ska åka så upp o ta på dig kläder''

-''Men pappa jag är hungrig ...kan vi inte äta först?''

-''Äsch äta vi gör de när vi kommer fram ''

-'' Okej...'' Jag suckade högt

 Jag tog på mig min jacka och hoppade in i bilen,vi körde långt de såg man på pappa, ju närmare vi kom desto mer skakade hans ena ben.

-'' Du kommer få många nya vänner i din nya skola'' sa han glatt

-''Var inte så säker,har aldrig haft vänner...'' sa jag

Skulle inte sagt de,det förstörde stämningen totalt,men de var ju sant hade blivit mobbad hela skoltiden pga min stil bara för att jag inte är likadana som alla andra.Men de är okej man är annorlunda ingen är helt perfekt.

När vi hade kommit fram så trodde jag inte mina ögon,de var ett hus med två våningar hade aldrig bott i ett hus med trappa i,de var helt nytt innan vi gick in så kom där en dam ut i pappas ålder

-''Jasså ni är dom nya här,Välkomna till kvarteret jag är Emily detta är min son Troy ''

-''Jaha man tackar så mycket Emily ,Hej Troy'' sa pappa och log

-''Vem är denna damen då '' Sa Emily fundersamt

-''Det är min kära dotter,Nathalie men hon kallar sig själv Natchi fråga mig inte varför'' sa pappa

-''Jaha oj hej Nathalie hur gammal är du då '' sa Emily och log

-''...15..?'' sa jag

-''Åh nej men gud Troy,nu är här någon i din ålder på detta kvarteret ju vad bra'' sa Emily

-''Mamma,jag blir inte vän med folk bara för att dom är i min ålder,Tyvärr.'' sa Troy och gick in i deras hus

-''Ni får ursäkta hans flickvän gjorde nyss slut med honom'' sa Emily

-''Åh jag förstår'' sa pappa

-'' Nå ja har ni inget o göra senare när ni packat upp allt får ni gärna svänga förbi på en kopp kaffe '' sa Emily och log igen

-''Ska vi absolut göra'' sa pappa.